Revybloggen

Läser att artisten Gunhild Carling – hon som kan spela på tre trumpeter samtidigt – hamnat mitt i ett revybråk. Ja, det är inte hennes fel. Eslövsrevyn i Skåne har ett nummer där de låter Carling spela trumpet med underlivet.

Det låter inte som en jättebra idé. Det tycker inte heller revyns grundare som i en artikel som kan läsas här klagar över föreställningens låga nivå (också Kvällspostens och Skånska Dagbladets recensenter kritiserade de plumpa skämten).

Revypappans försvarsargumentation är  underhållande: ”Kommer det då något visuellt starkt som när en korv och en gurka plockas fram i sketchen ”Barsnacks” så kan det ta över dialogen.”

Tänkte inte på det.

Foto: Johan Blomé

Dagens (förmodligen årets) viktigaste nöjesnyhet: nu finns en app med buskisduon Stefan & Krister. Färdig att ladda ned i din Iphone.

Ett gigantiskt kliv i en angelägen teknikutveckling. Äntligen kan vi låta Stefan & Krister slå följe med oss på bussen. Äntligen kan vi ta med oss Birger på stan. Äntligen kan Olvert vara vårt sällskap på stranden.

Eller som en företrädare för företaget Spiderbox så fint uttrycker det:

- Det blir allt viktigare att vi söker nya vägar för att nå konsumenten där konsumenten själv vill konsumera underhållning. Att då också kunna köpa sina favoriter i episodformat känns helrätt.

Sveriges Dramatikerförbund hade för några år sedan en vykortskampanj mot förtigandet av manusförfattare. Varje gång en tidning skrev om en ny svensk film, tv-serie eller pjäs utan att nämna vem som skrivit manuset  fick tidningen detta påpekat för sig med ett vykort.

Man kan knappast påstå att kampanjen var framgångsrik. Nonchalansen mot manusförfattarna har inte minskat. Ett aktuellt exempel är filmen Jägarna 2 som allmänt beskrivs som (regissören) ”Kjell Sundvalls film”. Att manusförfattarna heter Björn Carlström och Stefan Thunberg känner få till.

Det är inte bara medierna som slarvar utan förtigandet av manusskrivarna finns i alla led. Inte ens biografkedjan SF nämner Carlström och Thunberg i presentationen av filmen på nätet.

Även i den lilla lokalrevyvärlden är manusförfattarna tämligen anonyma. Läs årets recensioner av nyårsrevyer (se länk till höger) och försök hitta information om vem som skrivit alla de nummer som nämns. För att tala i egen sak så kan jag glädjas åt att en av mig ihoptotad sketch om SJ i fem skilda recensioner (av fyra revyer) framhålls som ett av de bästa nummerna. Fast bara en recensent (Karlskoga Tidning) orkar nämna mitt namn. Det finns viktigare saker i livet att grubbla över, men lite sugen på en privat vykortskampanj blir jag.

Inte bara Kjell Sundvalls film.

Ytterligare ett gäng nyårsrevyer har begått premiär i trettonhelgen. Sveriges två publikmässigt största revyer, Falkenbergsrevyn och Arlövsrevyn, får mestadels beröm i de lokala tidningarna. Länk till dessa och andra recensioner av revyer hittas här: Revyrecensioner

Trettondagsafton bjöd på olika slags tv-humor. Den traditionella sändningen av Eva Rydbergs traditionella sommarfars (som tv-hallåan Jovan Radomir under kvällen envist benämnde ”revy”) kändes… traditionell. Gemytligt, lite gammaldags, välgjort. Säkert bättre upplevelse live på Fredriksdalsteatern än via tv.

Senare sändes första avsnittet av BBC:s vältajmade komediserie Twenty Twelve. En självsäker men genuint inkompetent arrangörsstab ska sno ihop sommar-OS 2012 i London. John Morton står för både manus och regi och formen med en låtsad dokumentär känns igen från The Office. Här är det dock chefen som står för en smula klarsyn.

Bitskt satiriskt med roliga karaktärer – min favorit var nog reklamchefen (Jessica Hynes) som försöker skyla över sin oförmåga med attityd och pladder. Hon kändes bekant på något vis. Ska bli spännande att följa de kommande fem avsnitten av säsong ett (andra säsongen börjar snart sändas på BBC).

Årets nyårsrevyer får i huvudsak goda vitsord av recensenterna. Här finns en samling länkar till tidningarnas recensioner: Revyrecensioner

Som vanligt är nivån på recensionskonsten ungefär som revyerna själva – av varierande nivå. Södermanlands Nyheter har tagit ett ovanligt grepp när man låtit de lokala kommunalråden skriva recensionerna.

Växjörevyn - en av många aktuella nyårsrevyer

Denna dag går tusentals människor runt om i Sverige på revypremiär. Nyårsafton och trettondagsafton är ju de stora premiärdagarna för lokalrevyerna.

Här är några länkar till tv-inslag om aktuella revyer.

Eskilstunarevyn (SVT Sörmland)

Falkenbergsrevyn (Hallands Nyheter)

Östersundsrevyn (Östersunds-Posten)

Cirkus Cirkörs föreställning Undermän som jag såg häromdagen är som cheerleader-akrobatik minus den klämkäcka attityden och de glittrande kläderna. Tre biffiga män i 100-kilosklassen, iklädda skogshuggarskjortor, slänger och jonglerar med varandra. De är roliga också, det brukar cheerleaders inte vara.

En underman är en man som  balanserar och fångar  en graciös kvinnlig akrobat. Föreställningen handlar om tre män som förlorat sina partner och därmed sina karriärer. De får hålla till goda med sig själva och varandra – och det fungerar ju! Lite synd att föreställningens tema inte knyts ihop bättre, men som akrobatuppvisning var det imponerande och underhållande.

Foto: Ludvig Duregård

Per Gerhard har avlidit, meddelas det idag. Han omnämndes ofta som ”Karl Gerhards son” men var ju själv en tungviktare i svensk underhållning. Trots Dramaten-skolning höll han sig oftast utanför scenen och regisserade och producerade andra.

Per Gerhard var Stockholms privatteaterkung, en av dem i alla fall. Under 33 år drev han Vasateatern, under de första åren ihop med sin pappa. Succéerna var många men de största var nog Karl Gerhard-kavalkaden Hej på dig, du gamla primadonna (1974) med Jan Malmsjö och Spanska flugan med Carl-Gustaf Lindstedt (1981) som båda regisserades av Per Gerhard.

För några år sedan, när Per Gerhard var 83 år gammal, gav han ut en kärleksfull biografi om sin far som är en guldgruva för den som är road av nöjeshistorik. Bland annat berättade han ingående om turerna när Karl Gerhards antinazistiska kuplett ”Den ökända hästen från Troja” censurerades av statsmakterna.

Han skrev också att tanken när far och son tog över Vasateatern 1952 var att Karl Gerhard där skulle sätta upp nya revyer i intimt format. Men revykungen kände sig mer trygg med publiken i Göteborg. Vasan blev istället platsen för en rad komedier utan Karl Gerhards inblandning. Per Gerhard skrev:

Det var inte vad jag hade räknat med av min kompanjon, som dock i andra avseenden var desto lättare att ha och göra med. Han gick med på allt som hans meddirektör föreslog, så länge det bara inte gällde att i god tid meddela att han ville in på Vasan med en egen produktion. Som chef på teatern kunde jag ju inte gärna satsa på givna fiaskon, som lämnade plats för Gerhard att gå in med sin revy om andan föll på.

Revyerna bestämde han sig för i sista minuten med kniven på strupen och råkade jag vara ledig som regissör, ansåg han tydligen att vårt kompanjonskap mycket väl kunde innefatta att jag ställde mina tjänster till mitt förfogande.

Det var i och för sig smickrande men vis av erfarenheten gjorde jag det till slut på villkor att mitt namn som regissör inte skulle nämnas. Jag visste ju under vilka kaotiska former föreställningarna brukade komma till och ville inte sätta min yrkesheder på spel. När jag efter följande revypremiär omisstänksamt slog upp det nytryckta programmet fick jag till min häpnad läsa efter revyns titel: ”Regi: Vasans Familjebolag”.

De stora skådespelarna lämnar oss en efter en. Nu även Cheetah.

Nyårsrevyer är ingen storstadssyssla. Det kan man konstatera när man betraktar denna lilla översikt över hur det nu i vinter är ställt med nyårsrevyer i Sveriges befolkningsmässigt 25 största kommuner.

I Stockholm och Göteborg får man bege sig till förorterna om man vill se revy. I Malmö är det Arlövsrevyn som ligger närmast. Man får gå ned till Linköping, Västerås och Norrköping i listan för att hitta nyårsrevyer (på dessa orter är revyerna för övrigt nysatsningar).

Bland de något mindre kommunerna är revyfrekvensen som synes högre. Kanske har konkurrenssituationen en del med saken att göra. Stockholm har ju en del annat nöjesutbud – nu i vår också en del revy (Robert Gustafsson, bland annat).

Har jag missat något revysällskap så tar jag tacksamt emot en skarp tillrättavisning.

1. Stockholm – NEJ
2. Göteborg – NEJ
3. Malmö – NEJ
4. Uppsala – NEJ
5. Linköping – JA: Globengruppen. Premiär 31/12
6. Västerås – JA: Västerås nyårskabaré. Premiär 31/12.
7. Örebro – NEJ
8. Norrköping – JA: Nyårsrevyn Skrattsalva. Premiär 6/1.
9. Helsingborg – NEJ
10. Jönköping – JA: Sällskapet Kommunalskratt. Premiär 31/12.
11. Umeå – JA: Hörneforsrevyn. Premiär 28/1.
12. Lund – NEJ
13. Borås – JA: Boråsrevyn. Premiär 31/12.
14. Huddinge – NEJ (Men Huddingerevyn spelar i mars)
15. Eskilstuna – JA: Eskilstunarevyn. Premiär 31/12.
16. Sundvall – JA: Norrlandsrevyn. Premiär 31/12.
17. Gävle – NEJ.
18. Halmstad – JA. Nya Halmstadrevyn. Premiär 28/1.
19. Nacka – NEJ.
20. Södertälje – JA. Täljerevyn. Premiär 20/1.
21. Karlstad – JA. Cabary. Premiär 31/12.
22. Växjö – JA. Växjörevyn. Premiär 31/12.
23. Botkyrka – NEJ.
24. Kristianstad – NEJ.
25. Haninge – JA. Södertörnsrevyn. Premiär 21/1.

Gamla och lätt förvirrade damer tycks vara sommarteatertrenden 2012. Eva Rydberg dammar av Arsenik och gamla spetsar till Fredriksdalsteatern i Helsingborg och nu är det klart att den gamla filmklassikern Ladykillers går upp som komedi på Gunnebo slott utanför Göteborg.

Ulla Skoog debuterar på Gunnebo i rollen som den excentriska damen Mrs Wilberforse. Flitige Claes Malmberg och Ola Forssmed spelar gangstrarna som inför en rånkupp vill hyra rum hos henne.

Filmen The Ladykillers 1955 med Alec Guiness blev en stor succé. Den har senare gjorts i en ny version med Tom Hanks. Pjäsversionen är ny och har under 2011 spelats i London. Under våren kan den ses på Gielgud Theatre.The Telegraphs recensent skrev: ”Amazingly, the show works and, at its considerable best, works triumphantly. ”

Nya Revyteatern är namnet på en ny revysatsning i Göteborg som får premiär i februari och spelas till april. Några av västkustens mest garvade revymakare står bakom.

Anders Wällhed har som manusförfattare och regissör gjort rad revyer med Kent Andersson på Aftonstjärnan, Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell är ett radarpar från mängder av komedier och Stefan Ljungqvist har ju också revyat i många sammanhang.

Lasse Brandeby skulle ha varit med. Kanske blir det istället en hyllning till honom i revyn, enligt vad Ulf Dohlsten säger i GP idag.

En gång i tiden, sådär för hundra år sedan, kuskade resande teatersällskap runt i landet för att bjuda allmogen på underhållning. Idag hör turnerande teaterensembler till undantagen. Även Riksteaterns maffiga scenproduktioner tycks vara ett minne blott – där är det  lågbudgetteater för nästan hela slanten.

Men i Sundsvall finns produktionsbolaget Dröse & Norberg som går emot strömmen. I fjol spelades Ray Cooney-farsen ”Liket som visste för mycket” runt om i landet och med stor framgång (min recension). Turnélistan för vårens uppsättning ”Nu är det klippt” omfattar hela 61 föreställningar.

Satsningen är vågad på ytterligare ett par vis. Istället för att köra med ett säkert kort ska ensemblen denna gång spela en helt nyskriven fars, författad av producenten Robert Dröse.

Och det är våghalsigt att engagera Janne Loffe Carlsson i ett sådant här sammanhang. Fars handlar om tempo och exakthet i samspelet – vilket inte är vad Loffe främst är känd för. Vi får väl se hur det går.

Foto: Peter Knutson

Robert Gustafsson och Suzanne Reuter – men inte Peter Dalle – återvänder till Kalmar nästa sommar för att spela en ny fars. Eller rättare sagt, en tämligen gammal komedi av de tyska författarna Franz Arnold och Ernst Bach som i svensk bearbetning heter Hjälten från Kalmarsund. Läs mer här.

Robert Gustafsson fortsätter därmed sin vartannatårssatsning på folklig sommarunderhållning på ostkusten. Premiär 28 juni.

Inget fel på Per Eggers men var tog Peter Dalle vägen?

Stefan Grudin, Hans ”Lelle Printer” Dahlman och de andra i humorgruppen På Håret fick ett hejdundrande genomslag när de sände sitt första radioprogram 1982. Inte så märkligt eftersom det följde direkt efter Hasse Tellemar som stadigt hade över två miljoner lyssnare. Med sina vitsiga sarkasmer behöll På Håret greppet om lyssnarna även när programmet sedan flyttade till P1.

I februari firar På Håret sitt 30-årsjubileum med att, om jag förstår det rätt,  slå igen butiken. Den revy som gruppen sätter upp i Stockholm benämns i alla fall som Den Sista. Eller är det en tradition att kalla den så? Det blir hur som helst sju föreställningar i Musikaliska Akademiens konsertlokal vid Nybrokajen. Mer info här.

Förhoppningsvis finns det andra som fortsätter att underhålla i På Hårets anda. Generationsväxlingen är kanske påtänkt, för ser jag rätt är det Uddevallas revydirektör Andreas T Olsson, numera skådespelarelev på Stockholms Dramatiska Högskola, som stramar upp sig till höger på bilden.

Att man är duktig på stand up comedy innebär inte automatiskt att man gör succé på en revyscen. Inte så många i det högre ståuppskiktet i Sverige har någon större erfarenhet av revy. Adde Malmberg är kanske den man först tänker på – han har gjort flera framgångsrika sommarrevyer på Österlen i Skåne och ett par nyårsrevyer i Malmö.

Men i vinterns nyårsrevyer tycks trenden vara att ståuppkomiker står på scen (en trend är som bekant något som sker minst två gånger!). Anna-Lena Brundin är dragplåster i den nya satsningen Västerås nyårskabaré. Och nu i dagarna har det blivit klart att Ann Westin medverkar i Växjörevyn, en revy som jag är tämligen delaktig i.

Ann Westin är ensam om att två gånger ha utsetts till Årets kvinnliga komiker vid Svenska standupgalan (2002 och 2005). Med sin kraftfulla och folkliga framtoning borde hon vara som klippt och skuren för revykomik och det ska bli roligt att se henne i detta sammanhang.

I våras gick Annalisa Ericson bort, nu har Sickan Carlsson avlidit. Båda i mycket hög ålder. De var de sista som fanns kvar från 1930- och 40-talens sprudlande nöjesepok där Karl Gerhard, Thor Modéen och Åke Söderblom var affischnamn på den manliga sidan.

De jämnåriga Annalisa Ericson och Sickan Carlsson var två av de flitigaste filmarbetarna. Ändå var de nästan aldrig med i samma film. Den tidens filmkomedier hade sina givna ramar – en ung och vacker kvinna skulle det vara, och Ericson och Carlsson delade upp filmerna mellan sig. Kanske var det Sickan Carlsson som var producenternas förstahandsval, åtminstone i deras tidiga karriärer. Så beskrev i alla fall Annalisa Ericson det i sina memoarer.

Sickan var den glada och klämmiga, Annalisa var en aning tuffare i framtoningen (och hon skulle ju senare bli känd som den saltaste bönan i stan). Även Sickan Carlsson självbiografi från 1977 var tämligen klämkäck men rolig att läsa för dess många anekdoter från scen- och filmvärlden.

Idag kan vi minnas Sickan Carlsson genom de många filmerna hon medverkade i (från ”En stulen vals” 1932 till ”Anderssonskans Kalle” 1972), men hon gjorde också mängder med revyer och pjäser.

Vem hennes främsta läromästare var råder det inget tvivel om. Så här skrev Sickan i sina memoarer:

”Jag har aldrig i hela mitt liv gått på någon teaterskola. Men jag har spelat revy hos Karl Gerhard. Och jag kan inte tänka mig att jag någonstans skulle ha kunnat få en bättre utbildning för den genre som blivit min: revyerna och en lätta komedin.”

Nisse Pistol och hans i dagarna dömda kumpaner i Gubbligan väcker fascination.

Men det är inte bara Sverige som har pigga gammel-kriminella. Fenomenet uppmärksammades ju redan av Monty Python.

Vi är ännu i oktober men redan nu går det att ana vad som blir vårens stora privatteatersuccé i Stockholm. Det är till Intiman man ska bege sig.

Under våren och hösten har Sveriges två roligaste Johan – Ulveson och Rheborg – ställt till med skrattsuccé med den australienska komedin Riktiga män på Maxim. Nu fortsätter deras samarbete i en satsning på en av Revybloggens absoluta favoriter – Alan Ayckbourn. Den 17 mars är det premiär för trilogin Treater, bestående av de tre pjäserna Vardagsrummet, Matsalen och Trädgården.

Ulveson och Rheborg tar med sig Erik Johansson från Riktiga män. Dessutom ansluter en urstark kvinnotrio: Maria Kulle, Vanna Rosenberg och Josephine ”Solsidan” Bornebusch. Lägg därtill regissören Emma Bucht som även ansvarade för Riktiga män.

Kombinationen av Ayckbourns svarta humor och Ulvesons komiska genialitet  gör att man har rätt att skruva upp förväntningarna.

En central fråga så här inför nyårsrevysäsongen: vad i nyhetsflödet kan man göra revynummer av?

Mitt svar:  Det bör ha haft stort genomslag, det får gärna gå att koppla till en välkänd och tacksam karaktär och det får mycket gärna inbegripa någon form av misslyckande eller pinsamhet. Man kan tillägga att denna pinsamhet med fördel kan ha inträffat under perioden september-november. Det som hände innan dess har publiken glömt i januari (och det som händer i december blir svårt att hinna få med).

Med detta sagt måste man konstatera att Håkan Juholt-affären är alldeles förtjusande trevlig ur en revymakares synvinkel. Det är många nu som ifrågasätter Juholt men i egenskap av revyämne bör han hedras för ett väl utfört grundarbete. Hoppas bara nu att han klamrar sig kvar vid sitt ämbete så att han fortfarande känns fräsch och fin vid nyår.

Portlandia är namnet på en amerikansk sketchserie som gjorde stor succé under sin första säsong. Den subtila, skruvade humorn ger den onekligen en alldeles egen karaktär.

Programmets tillkomst är en historia för sig. Inga producenter som la sig i, inga ”format” att följa, ingen storslagen lansering. De två upphovsmännen, Carrie Brownstein och Fred Armisen (en veteran i Saturday Night Live), åkte till Portland i Oregon och spelade in lite spridda sketcher med en kameraman. Först därefter uppstod idén att göra tv av materialet.

Varför Portland? Egentligen av praktiska skäl, eftersom Brownstein är bosatt där. Men till saken hör att det i USA finns en bild av Portland som en stad full av idealister och världsförbättrare. Vilket har gett tacksamt stoff, se nedan.

En andra säsong är inspelad och visas i USA i vinter. Den första kan nu i höst ses i Sverige på TNT7.

Musiken i musikalen Evita är ogenerat pompös och bilden av Evita Peron som tecknas är ett ohejdat idolporträtt. Icke desto mindre är Evita är en av Andrew Lloyd Webbers största succéer.

Jag har sett den fyra-fem gånger och ingen version har överträffat originaluppsättningen i London på slutet av 1970-talet, det är så jag minns det i alla fall.  Uppsättningen av en Broadway-ensemble på turné i Sverige i början av 1990-talet var mekaniskt professionell utan själ. En produktion med i huvudsak amatörer i Växjö konserthus några år senare minns jag som motsatsen – mycket vilja men lite darrig i utförandet. Bäst den gången var Petter Ahlfors som Che Guevara. Han började för övrigt sin artistbana i Växjörevyn där han gjort stark come back de två senaste åren.

Nåväl, nu är det dags för en svensk uppsättning igen. Malmö Opera, som nu spelar Les Misérables, sätter upp Evita hösten 2012. Ytterligare en fjäder i hatten för staden som redan tidigare berömt sig för att vara Sveriges främsta musikalstad.

Nationen är skakad. Marcus Birro blir inte kd-ledare. Nu meddelas att han inte heller längre är programledare för TV4:s Kvällsöppet.

Jag förstår inte hur mänskligheten ska gå vidare efter detta. Finns det alls en framtid?

Vi måste väl ändå kunna förutsätta att Marcus Birro får Nobelpriset i litteratur på torsdag? Ingen annan har, så vitt känt, skaldat så här fint om ”pizzerior och övergivna busshållplatser”.